Det gäller att inte unna sig något. För gör man det går man ifrån linan man kliver på och då ramlar man. För mig är det samma sak VARJE gång. Om vi någon gång får några kronor extra, då får vi en oväntad räkning, om vi någon gång köper något som är lite dyrare, då går något sönder och om vi tror att vi är på rätt spår och gör allt någorlunda rätt, då straffas vi efteråt. Hur vi än lever så är det INTE meningen att vi ska ta oss ur den här halvtaskiga ekonomiska situationen och få det bättre. Det kan det inte vara, då skulle det väl inte vara så här? Finns det en högre makt som säger att jag och Joel inte ska vara tillsammans? Försöker vi gå emot högre makter?
Ja, det ser alltså ut ungefär så här: Vi får en räkning på 6000 kr om att vi fått för mycket bostadsbidrag 2010…vi räknar och bläddrar i papper och undersöker och kan inte förstå hur det kunde bli så fel när vi verkligen försöker få det rätt, men jag bestämmer mig för att inte knäckas utan tänker att det nog löser sig på ett eller annat sätt. Det går två veckor: Jag beställer en iPhone, trots att jag sagt att jag inte behöver en ny telefon, men när till och med lärarna ger kompendier med appar som är bra att använda känner jag grupptrycket. Telefonen kommer hem, och är trasig. Vi får ringa och krångla och åka runt och här sitter jag med min gamla telefon fast ett nytt sim-kort. Diskmaskinen slutar fungera. Jag får högre bidragsdelen i studiemedel, betyget på höstterminen rapporteras in för sent och jag får betala tillbaka 8400 kr. Jag tror att det ska lösa sig, det gör det inte. Tanten på expeditionen säger bara att hon inte kan göra något: det är så här verkligheten ser ut. Diskmaskinen börjar fungera igen.
Dessutom är vi sjuka….
Är det karma? vad har jag gjort för fel? kommer det vända?
Det känns som att jag har en bajskorv på huvudet!
