yllekofta

vår son har en tand på gång, och inte vilken tand som helst utan en övertand. Inte som alla andra barn som börjar där nere. Nej, han tänker förvandlas till en bäver. I två dagar har man kunnat känna hur det kommer mer och mer och passande nog finns tandkräm med lille skutt på. Lille Skutt har också stora framtänder. Men August är lika glad för det och då får vi vara det vi också.

Ja…

vi hade planerat dagen noggrant. Ett noga övervägt beslut om att förändra vår situation. Vi tänkte följa schemat helt enkelt. Frukost, disk och lite lek på det och sen! Tvätttid klockan tolv och det var där någonstans det gick åt helvete. Ja för vissa i den här familjen som envisas med att göra fynd i soprummet bokade ju in tiden och kunde inte klockan och tvättiden var klockan sju och vilken vanlig människa går upp klockan sju när august vaknar runt halv tio och fan och hans moster.

Idag var vi på city gross och handlade. Men mormor och morfar och farmor tror att det heter City Kross. Vi handlade för 759.50, men vi hade glömt inköpslistan så vi improviserade ner fel saker i korgen.

Det är helt enkelt så att vi har dåliga veckor som innefattar ungefär alla dåliga ord från en ordbok. Magkatarr, fattigdom, arbetslöshet, huvudvärk, mensvärk, tandvärk, sömnbrist, stillasittande, stress, ångest och dessutom är vi djävulskt dåliga på att ta tag i saker. Detta leder till något så trivialt som ett stort bråk om att någon inte tagit fram soppåse till blöjorna eller tagit undan disken eller tömt kattlådan.

Jag har försökt ta tag i problemet genom att göra ett städschema. Schemat har legat i en hög med papper i 3 veckor och det finns ingen ork. Jag undrar så: Hur gör alla andra småbarnsföräldrar? Varför är det inte så fantastiskt uppmuntrande och roligt att ta hand om bebisar som jag trott? Varför har jag drabbats av sömninfluensa och kan sova hur många timmar som helst om jag bara får.

Här är en trött mamma. I soffan en trött pappa. I spjälsängen en sovande bebis. På skötbordet en sovande katt. I tre nätter har August vägrat sova normalt. För tre dagar sedan flyttade vi hans säng 30 cm från min och satte på sidstycket och sänkte ner botten. Det tyckte inte barnet om.  Nu tycker inte vi heller om det. Vi hoppas att vi kanske kommer tycka om det inatt. Av föregående anledning fick jag och August klä på oss och ta bilen till morfar och äta frukost för att Joel skulle få sova. Medan jag gjorde frukost låg elefantbebin och sparkade med hälarna som en hel armé, det tog inte många minuter innan morfar vaknade och kom ner till August som ville busa.

Sen blev vi fast där. Jag plockade av de sista smultrona som troget hängde kvar i växthuset och mosade dom till August som inte fick någon efterrätt till sin fiskgryta. Det var poppis. Han började sittandes i mitt knä men när det bara var några skedar kvar låg han med hela ansiktet ner i skålen.

Denna unge man får mig alltid att le när han är på gott humör! Det finaste jag vet är när han ligger i sin säng och säger papapapapapa.

Imorgon är vi bjudna på 78-årskalas hos min morfar. 78 år är ganska många år.  52 år fler än jag levt. 77,5 fler än August. Och jag har egentligen inget perspektiv, dessutom började jag min nya tideräkning den 18 mars i år. Det är nu mer alltid därifrån jag utgår.

- som när August vaknar 235663 gånger och kissar ner sängen och spyr ner lakana och aldrig vill somna i sin pappas famn bara för att mina tuttar är både mjukare och större och säkert varmare än hans

- som när mina ekologiska dyra bindjävlar läcker över hela tanttrosorna som ska nå till armhålerna men bara räcker över naveln

- som när jag offrar mig för er skull och skriver ett inlägg om min meningslösa gråa vardag med gnäll bebiskräks och mer gnäll och sömnbrist och aldrig får några kommentarer. jag känner inte att ni hejar på mig. jag orkar inte skriva mer för det.

Kära bloggen,

idag tillstötte en ny bekantskap, från mammagruppen vi går till. Hon heter Lina och bebisen heter Ebba och dom är så fina och behagligt lugna. Det var så mysigt. Vi gick en sväng, provkörde varandras barnvagnar och körde hem två hungriga småkråkor till Linas lägenhet. August och Ebba blev förtjusta men sen somnade August, som vanligt. Lina hade bakat frallor och bjöd på det och te och vi pratade en massa, jag lånade sen en bok och vi åkte till affären. Mitt paket med träningskläder och en ny badutstyrsel hade kommit och jag ville gärna prova om jag skulle kunna ha den till kvällen. Jag och Linda har nämligen köpt våra årskort och börjar den enkla vägen från soffpotatis till elitidrottare och idag var veckans andra pass. Vi var båda besvikna från i måndags, ingen av oss hade träningsvärk eller kände det minsta. Nu hoppas vi på en bättring, vi har även hunnit med ett pass i äventyrsbadet. Nu är det redan kväll och jag är trött och hungrig och ska fortsätta nästa steg i min LCHF-diet med några skivor gräddost.

God natt!

Jag tror alltid att jag skapat mig ett skydd, en distans till döden, oavsett om det gäller djur eller människor.  Den här gången var det ett djur. Ett katt som jag var med och hämtade när den var 11 veckor. Hela hemresan låg han längst bak på hatthyllan och tittade ut, det kan jag tycka är alldeles oansvarigt så här i efterhand. Men den lilla lilla kattungen älskade att ligga där och titta ut. Det är en katt som jag till och från under 4 år bott med, tagit hand om och älskat. En korkad liten katt som älskade mat. En underbart fantastisk och speciell sådan. Jag vill minnas honom så.

Han smet, var ute i en månad ensam, åt gift och flög till himlen och trots att jag de senaste 3 åren knappt träffat honom så har han gjort ett litet hål i mitt hjärta. När jag fick veta insåg jag att jag varken har distans eller skydd till detta slut och det är det slutet, det enda slutet som håller mig vaken, panikslagen, då och då.

Sen en tid tillbaka har jag varit trött, Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill. Mitt i allt så ska man räcka till
Sen en tid tillbaka har jag varit tom och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van men jag har tröttnat på att vara likadan
Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där och snart har man glömt vem man är
Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där. Men snart ska jag hitta den jag är

-Melissa Horn

Det är svårt att gå på kulturnatt med en bebis. Det enda vi hann med där det inte var hög musik och svårt att komma in med en vagn var ett besök på stadsbibilioteket där vi lånade Twilight och nr 3 boken i den serien. Trots detta enda ynkliga besök så slog det hela gotlands kulturnatt med hästlängder. Jag skulle kunna skriva hundra sidor om hur fruktansvärd den var och det som gör mig så arg är att den hade alla möjligheter att bli världens bästa och locka till sig turister från var som helst och så är den så totalt skitdålig. Synd att man inte kan para städer. Visby skulle må gott av en dos norrköping, en dos gratiskultur för alla de 99% som inte är miljonärer på den ön.

Trots det saknar jag den, kolla bara vad jag slank in på http://www.harrietcederqvist.se/Visby.htm

I måndags tog jag med August, Erica och Vincent på en dejt till öppna förskolan. Erica är en gammal klasskompis till mig från lågstadiet och det är ungefär 17 år! sedan vi sågs sist. Men nu råkade vi tajma in att få barn med två månaders mellanrum och det är jättekul. Vincent är en riktig liten goding med riktigt långt hår och han tog verkligen för sig på mattan bland alla bebisar. August var lite tillbakadragen, kräktes lite för att vilseleda, laddade länge inför en stöt och förstökte sen grabba tag i någons kind, eller hår. Men de flesta bebisar var runt åtta månader så jag tänker mig att han är lite mer frammåt när han blir lika gammal.

Mitt i besöket var det dags för dockteater, August älskade en grön figur med tofskjol och en dansande morot. Det här måste vi antagligen gå på mååånga gånger. Jag är så ledsen att jag kom av mig i fotograferandet och missade denna stund.

Så här laidback var han iallafall på sin sexmånadersgungning, strax innan han somnade som han alltid gör

August sov oroligt hela natten, som om han drömde mardrömmar, sen vaknade han på sin halvårelsedag av ett barnskrik och blev rädd. Några minuter senare stod Matilda i dörröppningen och sa: Hej! Då var klockan nästan sju. Ärketidigt! Vi dukade fram storfamiljsfrukost och jag kände mig som om jag såg in i framtiden. August fick gröt, det brukar han annars bara få på kvällen. Men vad gör man inte för att fjäska. Sen åkte vi och handlade och oddsen talar emot det, men jag blev bajsad på av en fågel, på min enda rena  och dessutom vita t-shirt. När vi kom hem och ungefär hann stänga dörren kom posten, och vilken post sen! Världens gulligaste lilla Lova har, nog med hjälp av sin rara mamma Karin, skickat ett så sött litet paket från Gotland med små små söta fårsockor till August i halvårspresent så hans mamma började gråta av rördhet. Tack Lova och Karin och Christian! Vi blev så rörda alla tre. August tyckte att förpackningen var god.  Sockorna har han inte fått smaka på än! Men dom är SÅ FINA! Titta bara:

Den 18 september var en solig dag. Precis som den där nyfödda dagen i mars. Den dagen våren kom till Gotland och jag mindes tillbaka och tycker att det är magiskt.

August, 7 dagar                                             August, 186 dagar eller 6 mån.

Vid lunch kom mormor och moster Rebecca på besök. Vi lagade äggplättar med tonfiskröra och fikade och August fick paketer igen! Å alla är så fina! En mussepiggbody, en  jättesöt uggleoverall och en vit björnmössa.