yllekofta

Dagen är faktiskt inte alls så hypokondrisk, efter att ha hostat och haft svårt att andas i nästan två veckor har jag nu blivit dyngförkyld och sovit bort hela förmiddagen och lite av middagen och vaknat frammåt två. Trots denna förkylning som slog till igår har vi hunnit adventspynta.

Lägg märke till vaxduken från Gekås

I köket har en ”ny” bokhylla flyttat in där jag ska ha finporslinet istället för J warhammergubbar. Dom är absolut inte välkomna i köket.

Här kan ni lägga märke till duken, kuddfodralen och gardinerna från Gekås

Dagen höll på att sluta i katastrof när vi kom till affären och skulle handla, sen visade det sig att vi hade lite mer pengar än vi trodde och att vi hade många bra rabattkuponger. Saken var bara den att vi åkte till affären för att kunna baka lussekatter och kom hem med allt utan saffran. Alltid denna saffran.

Dagarna går så fort så jag knappt hinner andas. Idag oroar jag mig mest för att August ska bli förkyld eller slå sig i huvudet eftersom han inte kan vara still i två sekunder utan bara kryper överallt och reser sig mot alla möbler.

Jag misstänker starkt en tumör på mitt lår. Sen L och jag köpte våra badhuskort och började simma i början på oktober har jag haft en böld, eller knöl eller vad man vill, som en banan ungefär. När jag klämmer på den eller känner blir den varm och röd. Jag är som de flesta vet inte typen som drar på sig idrottsskador, men om det inte är en tumör skulle det kunna vara min första. Då ska jag vara stolt över den. Nu är jag så rädd att jag inte kan sova.

idag var det dags för Augusts andra vaccinomgång och 8-månaderskontroll och jag har ärligt talat varit ganska orolig för det, att han blir ledsen är aldrig roligt och skär i hjärtat, men även att han blir känsligare för andra infektioner och det är jätteläskigt. Jag tror att vår bvc-sköterska är lite trög, fast jag tycker om henne lite ändå. Varje gång vi säger att vi är oroliga för biverkningar så tror hon att vi menar närmsta-dygnen-reaktioner medans jag oroar mig 1-5-eller 10 år framåt i tiden. Dock gick allt bra. Han är nu mera 71,5 cm och väger 9560 g. En stor kille! Han var inte så ledsen efter sprutorna, grät en skvätt, men lekte med måttbandet efter nån minut och sen gick vi hem och han fick mat och sova en stund innan vi skulle på mammagruppen.

Där hade vi höstmys och alla var ledsna och det var inte alls särskilt mysigt. Men August var pigg och glad, gladare än alla de andra bebisarna. Sen sov han hela natten.

…och jag hamnar framför tv:n i ett försök att vila bort huvudvärken med något annat att tänka på och just då dyker programmet ”Sommarpratarna” upp på en av SVT:s kanaler upp. Lena Endre, Alex Schulman, Kattis Ahlström, Kjell Sundvall och kirurgkillen äter middag, samtalar och lyssnar på små glimtar av deras sommarprat och eftersom just Sommar i P1 är en personlig favorit till mig sen några år tillbaka känner jag mig jublande glad och samtidigt sorgsen över att missa så mycket av deras samtal. Dock är det saker som slår mig. Det första är intrycket av Alex Schulman, vilken känslig och skör människa, han berörde mig trots dispyten vi haft om svininfluensan när jag läst hans texter och tyckt: idiot. Jag tänkte mest att den mannen tycker inte om sig själv. Det finns dessutom inte ord för hur illa han tycker om sig själv och hur lågt han värderar sig själv i jämförelse med andra människor, där kände jag igen mig själv. Kanske var det, eller empati som berörde mig. Han och Kattis Ahlström kom in på begreppet skam och Kattis berättade om Marilyn Monroes skamkänslor som grundade sig i att hon kände sig så oälskad och skämdes så mycket för det. Det kommer jag tänka på hela kvällen. Lena Endre var fantastiskt mänsklig, levande och kreativ och jag tycker hon är så vacker att se på. Kirurgen där emot kändes aningen…efter.. om man får säga så. Han är mer än dubbelt så gammal som mig men visade sig ”smart” genom råd som jag tänkt och suddat i huvudet för år sedan. Kjell Sundvall var ganska medioker men passade ändå bra. En fin summering av kvällen.

En annan fin sak är sammanfattningen av hälften av Augusts gekåsgarderob. Den kommer här!

Min favorit är den orange-vita bodyn med de söta djuren.. Men min ännu större favorit är killen som ska vara i den..

kameratjuven!

Samma kärlek, varje dag, ibland mer, aldrig mindre. Men jag önskar så att jag ibland, endast sekunder, kunde förflytta mig bakåt en smula och minnas det lilla i honom. Eller framåt, och se kärleken vi fyller honom med, som medicin vill jag veta om den verkar. Om vi gör rätt?!

Jag är så himla trött hela tiden och jag förstår inte varför. Jag äter bra, jag simmar minst två gånger i veckan och är ute en stund varje dag. Den här dagen var jag dessutom illamående hela morgonen när Joel äntligen skulle få sovmorgon, till slut började jag känna mig kallsvettig och fick lämna över och gå och lägga mig.

För två veckor sedan var Hanna här, det var så fantastiskt roligt att se henne och jag önskar jag kunnat piffa upp dagen lite extra, men den blev ganska vanlig, inte ens servetter och ljus till middagen. Jag undrar om det är ett föräldradrag. Den dagen sa jag iallafall till henne att när jag inte har nåt att skriva om då vill jag och klurar länge, sen när det väl händer nåt, då har jag inte tid. Det beklämmer mig, det får mig att se tillbaka på dagarna och vilja skriva om händelserna som sen blir förmånga så jag blir matt och skriver ingenting alls. Vad ska jag skriva om? Om vi låtsas att mitt liv är det mest intressanta i världen, vad skulle jag skriva om då?

Vi pratar om svinis nu och då och jag tänker fram och tillbaka på August. Han kan inte vaccineras nu för han ska få sin vanliga vaccination på tisdag, då måste det gå två veckor innan han kan få svinisvaccinationen och sen tar det två veckor innan den verkar… då är det lite mer än halva december som gått, är det nån idé?

Appråpå så har Joels dator gått sönder och kameran är överfull och jag kan inte ladda in i min dator för den är överfull också.  Det gör mig lite ledsen för idag kröp August för första gången säkert 6 ”steg” och avslutade med att kasta sig på duken och dra. I helgen kommer projekt barnsäkring att gå igång i vårt hem. Glad natt!

vår son har en tand på gång, och inte vilken tand som helst utan en övertand. Inte som alla andra barn som börjar där nere. Nej, han tänker förvandlas till en bäver. I två dagar har man kunnat känna hur det kommer mer och mer och passande nog finns tandkräm med lille skutt på. Lille Skutt har också stora framtänder. Men August är lika glad för det och då får vi vara det vi också.

Ja…

vi hade planerat dagen noggrant. Ett noga övervägt beslut om att förändra vår situation. Vi tänkte följa schemat helt enkelt. Frukost, disk och lite lek på det och sen! Tvätttid klockan tolv och det var där någonstans det gick åt helvete. Ja för vissa i den här familjen som envisas med att göra fynd i soprummet bokade ju in tiden och kunde inte klockan och tvättiden var klockan sju och vilken vanlig människa går upp klockan sju när august vaknar runt halv tio och fan och hans moster.

Idag var vi på city gross och handlade. Men mormor och morfar och farmor tror att det heter City Kross. Vi handlade för 759.50, men vi hade glömt inköpslistan så vi improviserade ner fel saker i korgen.

Det är helt enkelt så att vi har dåliga veckor som innefattar ungefär alla dåliga ord från en ordbok. Magkatarr, fattigdom, arbetslöshet, huvudvärk, mensvärk, tandvärk, sömnbrist, stillasittande, stress, ångest och dessutom är vi djävulskt dåliga på att ta tag i saker. Detta leder till något så trivialt som ett stort bråk om att någon inte tagit fram soppåse till blöjorna eller tagit undan disken eller tömt kattlådan.

Jag har försökt ta tag i problemet genom att göra ett städschema. Schemat har legat i en hög med papper i 3 veckor och det finns ingen ork. Jag undrar så: Hur gör alla andra småbarnsföräldrar? Varför är det inte så fantastiskt uppmuntrande och roligt att ta hand om bebisar som jag trott? Varför har jag drabbats av sömninfluensa och kan sova hur många timmar som helst om jag bara får.

Här är en trött mamma. I soffan en trött pappa. I spjälsängen en sovande bebis. På skötbordet en sovande katt. I tre nätter har August vägrat sova normalt. För tre dagar sedan flyttade vi hans säng 30 cm från min och satte på sidstycket och sänkte ner botten. Det tyckte inte barnet om.  Nu tycker inte vi heller om det. Vi hoppas att vi kanske kommer tycka om det inatt. Av föregående anledning fick jag och August klä på oss och ta bilen till morfar och äta frukost för att Joel skulle få sova. Medan jag gjorde frukost låg elefantbebin och sparkade med hälarna som en hel armé, det tog inte många minuter innan morfar vaknade och kom ner till August som ville busa.

Sen blev vi fast där. Jag plockade av de sista smultrona som troget hängde kvar i växthuset och mosade dom till August som inte fick någon efterrätt till sin fiskgryta. Det var poppis. Han började sittandes i mitt knä men när det bara var några skedar kvar låg han med hela ansiktet ner i skålen.

Denna unge man får mig alltid att le när han är på gott humör! Det finaste jag vet är när han ligger i sin säng och säger papapapapapa.

Imorgon är vi bjudna på 78-årskalas hos min morfar. 78 år är ganska många år.  52 år fler än jag levt. 77,5 fler än August. Och jag har egentligen inget perspektiv, dessutom började jag min nya tideräkning den 18 mars i år. Det är nu mer alltid därifrån jag utgår.

- som när August vaknar 235663 gånger och kissar ner sängen och spyr ner lakana och aldrig vill somna i sin pappas famn bara för att mina tuttar är både mjukare och större och säkert varmare än hans

- som när mina ekologiska dyra bindjävlar läcker över hela tanttrosorna som ska nå till armhålerna men bara räcker över naveln

- som när jag offrar mig för er skull och skriver ett inlägg om min meningslösa gråa vardag med gnäll bebiskräks och mer gnäll och sömnbrist och aldrig får några kommentarer. jag känner inte att ni hejar på mig. jag orkar inte skriva mer för det.